Den mörka njutningen

”Egna framgångar är stimulerande, men andras motgångar är ej heller att förakta.”

Känner du igen den sortens välbehag som ibland uppstår när vi får höra att någon som haft ”mer framgång än de faktiskt förtjänat” – också har fått smaka på lite motgångar? Lite njutbart är det allt.

Var citatet härstammar ifrån vet jag inte, men visst ligger något i det. Att känna lite skadeglädje är nog ingen större fara, men den mörkaste njutningen är hämnd. Den ska man vara väldigt försiktig med.

Vissa människor ruvar på sin hämnd. Alla som gjort det kan intyga hur lätt den övertar hela ens uppmärksamhet. Inget annat upptar ens tankar, och vill du leva ett njutbart liv är hämnd inte den bästa vägen. Visst, hämnden kan vara ljuv, men frågan är hur länge, och vilket pris man själv betalar?

Fast låt säga att någon – medvetet – har gjort något oförlåtligt mot dig och kommit undan med det. Personen lever och frodas och mår bra medan ditt liv är i spillror. Ska man bara lägga det bakom sig?

En del tror på karma, andra på en domedag. I den grekiska mytologin fanns Nemesis, som var vedergällningens gudinna. Andra tar saken i egna händer. Själv sätter jag min tilltro till en annan väg.

Det förflutna är vad det är, men jag tror på att streta emot. Vi har alla fallit offer för något, och man kan hoppas på rättvisa, men ändå vägra släppa in hämnden i sitt hjärta. Den kommer att bygga bo där. 2016 kan bli året då vi lyckas lägga de mörka känslorna bakom oss och får annat att bry oss om.

Det finns inget bättre vis att få revansch än att leva väl, sägs det. Vill jag fortsätta vara det förflutnas fånge? Eller ska jag göra något av det som ingen annan kan ta ifrån mig; min möjlighet att gå vidare.

Fungerar filtret?

När blev du riktigt förbannad senast? Vad utlöste den ilskan? Det skulle jag vilja prata om idag.

Både människor och djur har nedärvda beteendemönster som vi kallar instinkter. Om ett visst stimuli träffar sinnena, såsom ett hot, blir den automatiska responsen för vissa djur att de direkt tar till flykten.

Instinkten är en överlevnadsmekanism, men är också energibesparande. Instinkter leder till impulser. Vi människor har möjlighet att inte agera på dem. Vi kan välja att frångå den när vi vet att impulsen inte leder mot resultatet som vi önskar. När man talar om verklig frihet, är det inte just detta vi menar?

Om någon sa till dig att du är en dålig förälder, hur hade du reagerat då? Skulle du be om ett förtydligande? Gå till motattack? Vissa får en ryggmärgsrespons när någon ”ger sig på en” på det viset. En del hinner inte ens tänka – det smäller direkt. Orden utlöser omedelbara kedjereaktioner.

Jag har vänner som pratar om då de ”såg rött”. Andra noterade att de ”fick något svart i blicken”. De tappade helt kontrollen. Jag tolkar sådana uttryck som att man just då blev ett offer för sina impulser.

Hur fungerar du? Finns det ett inbyggt filter mellan stimuli-respons, eller är du styrd av yttre omständigheter? Hur lättpåverkad och impulsiv är du? Det som tidigare alltid gjort dig arg kan med ett bättre filter lika gärna göra dig glad eller oberörd. Låt oss därför pröva detta idag när något händer:

1. Vad säger den första impulsen till mig att göra här?

2. När jag följt den i liknande situationer tidigare – brukar jag ångra mitt beteende efteråt?

3. Utifrån det: ska jag agera på den nu – eller finns det andra alternativ?

Ibland behöver vi gå mer på instinkt, våga följa impulsen. Andra gånger är det tvärtom och det är de tillfällena jag menar. Vilken julklapp till sig själv – och omgivningen – när vi skapar ett fungerande filter.

Håll huvudet högt

Det var en sen kväll. Jag hade precis kommit tillbaka till Stockholm Central och var på väg hem. Tiggarna låg, som så ofta förut, uppradade utmed en vägg på vasagatan i sina utrullade sovsäckar.

Vid en sovplats stod en herre och åt en tunnbrödsrulle samtidigt som han stirrade på en av kvinnorna. Han stod så obehagligt nära henne, sa inget, bara åt sin mat och blängde på henne under tiden. Jag passerade med mina väskor, förstod först inte helt vad som stod på, men kände att det var något.

Så kom en säkerhetsvakt och förde bort mannen. Han gick självmant, tyckte väl att han hade fått fram sin poäng: ”Jag har köpt min mat för en lön. Du tigger. Jag är svensk. Inte du. Åk hem för fan!”

Det här scenariot fyllde mig först med obehag. Jag var på väg att gå efter den där fyllbulten och ge honom en avhyvling, men sedan såg jag något annat i hela situationen som däremot gladde mig, och det var den här kvinnans stolthet. Det var som om att hon levde efter devisen ”Ingen kan göra ned dig utan din egen tillåtelse.”. Hon fortsatte att göra i ordning sin bädd för natten, utan en min.

Ernest Hemingway skrev en gång: ”Courage is grace under pressure”. Mod är värdighet under press.

Jag valde att inte gå fram till henne, risken fanns att hon skulle tro att jag var ännu en galenpanna, och nu låg hon nedbäddad. Men hade vi kunna prata med varandra skulle jag ha tackat för lektionen. Det är så vissa saker ska tas. Istället för att sjunka till samma nivå och skrika tillbaka, släpper man inte ens in dem. Jag såg en kvinna som, genom sin devis, behöll sitt egenvärde och självrespekt. Gubben vaknade nog upp med ångest i ett hus. Kvinnan steg upp på vasagatan med huvudet högt.

Murar eller broar?

Människan har i alla tider byggt murar runt sina gränser. De mest kända är Atlantvallen, Maginotlinjen, Berlinmuren, Kinesiska muren och Hadrians Wall, som romarna byggde upp i England.

Berlinmuren sticker ut i sammanhanget eftersom det är den enda av dessa som hade som syfte att inte låta folk komma därifrån. De andra verkade till att stänga ute andra människor som ville in, men Berlinmuren byggdes i motsatt syfte; att hålla sina medborgare fångna genom att inte släppa ut dem.

Är murar det enda sättet att bevara sin frihet? Det finns faktiskt ett alternativ och det är att bygga broar istället. Öresundsbron är ett fantastiskt exempel på detta, med tanke på att Sverige och Danmark är de två länder i världen som historiskt sett varit flest gånger i krig mot varandra. Idag kan man på några minuter färdas mellan länderna, men bron står för något större och viktigare än så.

Detsamma gäller ditt företagande, eller vad du än gör. Jag hävdar att framtiden tillhör brobyggarna. Jag har träffat människor som hela tiden försöker slå vakt om sina idéer och aldrig skulle öppna några dörrar åt andra som vill uppåt. De bygger murar. Sedan har jag träffat dem som jobbar på rakt motsatt vis. De presenterar dig för personer som de tror att du skulle behöva få kontakt med, talar väl om dig inför andra och tipsar sina kunder om det du gör. De förstår att bygga broar mellan människor.

Vill du komma framåt i den här världen är det öppenhet och generositet som gäller. Det ligger i ditt eget intresse. Murarna kommer att behöva byggas allt högre och till slut krossas, men broarna håller.

Vad är ditt kall?

I lördags var jag och Anna hembjudna till familjen Einhorn. Stefan skulle fylla 60 år och hade kalas!

Jag har varit på en del festligheter och tillställningar, deltagit på flera bröllop och lyssnat till många tal. Men jag har inte hört på maken till de hyllningar som gästerna tillägnade detta födelsedagsbarn. Det genomgående temat var att vännerna beskrev en man som alltid ställt upp för sina medmänniskor.

Det var som att alla kände att de hade en egen – och speciell – relation med den här mannen. I talen fick vi veta saker han gjort för andra, liv han räddat och pengar han skänkt – bland annat till Uganda – som inte många fått veta. Det fick mig att fundera: Tänk att få ha den betydelsen för andra människor.

Stefan tillhör på ett vis den gamla generationen; De som vuxit upp utan sociala medier, där allt som presteras också ska upp på nätet och exponeras för andra. Han är inte emot det vad jag vet, men Stefan har i alla år mest arbetat i det tysta, utan krav på respons och likes. Det kändes så uppriktigt.

En gång frågade jag honom om det och då pratade han om att ha ett kall. ”Du tänker annorlunda om du upplever det så”, menade han. Jag insåg att din profession då inte ”bara” blir ett yrke, utan något större. Du gör det du gör för att det är det enda tänkbara. Hur påverkar det en människas handlingar?

Ett kall är för mig detsamma som att ha en livsuppgift. Den kan man skapa själv. Det kan låta som en övermäktig tanke att lyckas formulera ett sådant syfte med det du gör, men det händer något med en person som har ett kall, eller en livsuppgift. Fundera: Har du också ett kall? Och i så fall: Vilket är ditt?