Vägar vi väljer

För cirka femton år sedan hade jag inget riktigt arbete. Jag var i en relation som skavde och bodde på en plats jag inte trivdes. Jag kände mig otränad och hade inga tydliga mål. Jag tror att jag saknade en fast punkt i tillvaron sedan jag slutat med bordtennisen.

Den insikt som gav det hårdaste slaget i magen var den begynnande bristen på självrespekt. Jag såg mig som ett blivande avskräckande exempel. En människa med alla möjligheter men som på sin höjd höll på att bli en bortslösad talang. Vilka talanger det nu skulle vara.

En lördag morgon tog jag så in på ett vandrarhem några mil bort. Det spelade inte så stor roll var, jag visste bara att där jag befann mig gick det inte att tänka klart. Jag behövde komma bort för att kunna hitta hem.

På det där vandrarhemmet, ensam med mina små bekymmer och i en förenklad tillvaro, med närhet till naturen, kom jag på vad det hela handlade om. Jag gick ut i skogen, placerade ett sittunderlag på en stubbe och drack varm termoschoklad ur medhavd kåsa. Medan jag i stillhet lyssnade till tallarnas sus upplevde jag en sorts känslomässig klarhet.

Jag var inget offer. Det var inte synd om mig. Jag hade inte bara ”råkat hamna” i den här situationen. I mitt fall handlade det om vägar jag valt. Varför hade jag ingen ny karriär? Varför var jag i en relation som inte gav något? Varför var jag ur form? Varför bodde jag på en plats jag inte trivdes?

Svaren hackade sig fram mer och mer, likt en fågelunge ur sitt ägg. Vad det handlade om var en dåligt kalibrerad inre kompass. Jag hade under lång tid tagit flera förhastade beslut, utan att först köra dem genom min kvarn. Beslut vars konsekvenser tagit mig till den position jag nu befann mig på.

Det fanns ingen tid att förlora. Jag skulle göra grundade, förankrade val, kopplade till bilder av en mer attraktiv framtid. Jag behövde en ny uppgift. Inga fler djupa suckar. Det fick vara slut på självömkan. Det räckte nu.

Jag lämnade min ryggsäck på stubben och började springa. Fortare, tills jag inte orkade längre. Sedan gick jag tillbaka. Andfådd, men glad. Det hade hunnit läggas en hinna över chokladen. Den fick bli symbolen för det gamla som ersattes med något nytt och mer smakfullt. Under den där hinnan fanns levande och varm choklad och det var så jag nu såg på det hela. Jag hade påbörjat en annan resa, byggd på slumrande, underliggande värden.

Du har också gjort dina val i livet och vissa saker är som de är på grund av just dem, på gott och ont. Men det som är mer intressant är vad som händer nu. Vilka vägar väljer du härifrån och framåt? Än finns det tid.

En enkel regel

Under helgen tillbringade jag ett dygn på ett hotellrum med komikerna Lasse Karlsson och Tobias Persson. De var inhyrda som kreativa experter för att hjälpa mig att fortsätta utveckla innehållet till min nya föreläsningsshow.

Vi började med en regel. Ingen skulle vifta bort någons tanke som skör och oanvändbar utan att vi först givit den luft under vingarna. Syftet var att åstadkomma ett bejakande klimat där man man blev hörd och respekterad, men också för att även en lättviktig idé kunde ha något djuplodande i sig tre-fyra associationsbanor längre bort. Det där levde vi verkligen upp till.

Det händer något i ett sådant arbetsklimat. Jag kände mig lyssnad till. Normalt när man sitter några stycken och pratar gäller det att vara rapp i käften och snabbt komma till en vass poäng, annars zoomar folk ut. Nu kunde jag uttrycka sådant som inte var helt färdigformulerat. Tobias och Lasse avbröt mig inte, utan lät mig få lägga ut texten och utveckla mitt resonemang. När jag var klar bidrog de med ved till brasan, och tvärtom.

Jag har sällan umgåtts i ett mer kreativt och roligt sammanhang. Inga konflikter eller hängande huvuden, bara smittande skratt och uppmuntrande kommentarer, mixade med fräscha uppslag som fick flyga fritt för en stund och sedan landade på papper, eller åtminstone gav en anledning till fortsatt givande konversation. Jag såg oss som pärldykare.

Med tanke på hur upplyft jag nu – 24 timmar senare – känner mig, vill jag uppmuntra fler till att implementera samma regel i arbetsgruppen eller i projektet. Jag är inte bara inspirerad av det vi lyckades utveckla tillsammans under ett koncentrerat block av tid. Jag känner även att mitt självförtroende har stärkts. Samarbete är bra. Men ett gott samarbete är ännu bättre. Testa!

Måste du städa?

Tänk dig att du har haft en hel eftermiddag fylld av sysslor. Du har handlat mat, ställt in i diskmaskinen, dammsugit, slängt in en tvätt, vädrat lakanen, plockat skräp, kastat tidningar, betalat räkningar, bokat tid hos tandläkaren.

Du har varit igång i ett. Nu sitter du i soffan och pustar ut och känner att du har varit duktig. Man tittar nöjt på en checklista som nu är avbockad. Kan du känna igen den känslan? Det har varit en bra dag då vi har fått mycket gjort.

Tror vi.

Jag gissar att det kan saknas viktiga saker på den där listan. Viktigare än alla de andra men som ändå inte ens finns nedskrivna på att-göra-lappen.

Vilka av alla de där punkterna har fört dig närmare dina mål och drömmar?

Det känns som att man får mycket gjort när man har fixat och fejat en hel dag, men låt dig inte luras. Om våra aktiviteter bara för oss tillbaka till ruta ett kommer vi att fortsätta trampa vatten. Livet blir ett enda nollsummespel.

Missförstå mig rätt. Självklart är det viktigt att ha det fräscht och rent runtomkring sig, att vardagen fungerar – men är det viktigare än vår framtid?

En småföretagare som ägnar dagen åt att sortera kvitton och sätta in papper i pärmar, istället för att göra sådant som faktiskt kan skapa intäkter, känner sig säkert ändå duktig efteråt. Det upplevs som att man har fått mycket gjort. Men hade man ägnat sig åt det som de facto sätter mat på bordet skulle man kanske ha haft råd att leja bort det där.

Vardagssysslor jag beskrivit ovan ska skapa förutsättningar för att kunna göra det som skapar verkliga värden, inte ta över på bekostnad av det.

Ja, men jag MÅSTE ju städa. Jag måste laga mat. Jag måste fixa med mina papper, annars blir det kaos! Kanske det, men fortsätter det att ta upp en för stor del av din tid har du snart ingen verksamhet kvar att administrera – och då blir det kaos på riktigt. Det gäller såklart inte bara egenföretagare.

Nästa gång du säger att du har haft fullt upp hela dagen, lägg till två följdfrågor: Med vad har jag haft fullt upp? Har jag satt prioriteringarna rätt?