september 2015 - Fabriksbloggen

Du är speciell

Mitt sista år på bordtennisgymnasiet hoppade en tränare från Lindome in som vikarie. Han var inte lika tekniskt och taktiskt utbildad som våra ordinarie ledare, men han trodde på oss spelare. Hans brister kompenserades med entusiasm, peppande ord, skratt och ryggdunkningar. Jag behövde det.

Ett par veckor senare kom våra huvudcoacher tillbaka och saker återgick till det normala. Jag har inte träffat honom sedan dess. Det här får bli mitt sätt att tacka honom för det korta men viktiga nedslaget.

Om det finns en nål i en höstack vill man vara nålen, inte höstacken. Är du blott en myra i en myrstack vill du åtminstone vara en speciell myra. Mitt problem just då var inte tekniken, utan självförtroendet. Jag umgicks hela tiden med så duktiga spelare att jag tappade lite av mitt eget prestationsvärde, men han såg det och plockade upp det åt mig. Han fick mig att känna mig speciell.

När jag promenerar den korta biten upp på scenen inför ett föredrag tänker jag just så om mig själv.

Det finns då inget utrymme för vare sig självtvivel eller oro. Den typen av tankar ska blåsa bort med vinddraget som uppstår när applåderna börjar ljuda. Allt annat skulle bara göra publiken osäker. Nu är det DU som har mandatet att tala. Var ödmjuk men självsäker. Vet vem du är och varför du är där.

Självtillit är i huvudsak ditt eget ansvar, men det underlättar om dem runtomkring dig delar den tilliten. Som coach, tränare och ledare har du uppgiften att ingjuta mod i människorna i teamet. Att lyfta och stärka andra är viktigare än att berätta vad de ska göra. Jag lärde mig det av en expert från Lindome

Bruce Springsteen

Det finns en fascinerande historia om Bruce Springsteen som har följt med mig i över 20 år.

Det sägs att Bruce en gång satt i en bar och mötte ett fan, som berättade att han älskade Springsteen och hade alla hans skivor hemma. Det slutade med att Bruce följde med hem till honom. De satt sen och lyssnade till musik och pratade halva natten. För den där killen var det en dröm som besannades.

På grund av den berättelsen köpte en vän till mig alltid två exemplar av varje Springsteen-skiva. En var för att lyssna på. Den andra låg kvar i konvolutet, orörd i sin plastficka, ifall det otroliga skedde; att även han skulle få besök av Bruce. Då – och bara då – skulle han ta fram de oanvända exemplaren.

Min kompis hade ingen rolig uppväxt. Bruce fick därför en betydelse som få kunde förstå, eller ens försöka sätta sig in i. Texterna fungerade både som tröst, hopp och flyktmedel. De dubbla plattorna stod för något mer än bara en osannolik önskan. De påminde honom om att fortsätta tro på en bättre framtid. Om att inte ge upp på livet. Det är precis sådant som Springsteens låtar ofta ger uttryck för.

Bruce kom aldrig och hälsade på. Vi kunde sitta i timmar och lyssna till ‘Jungleland’, ‘Badlands’ och ‘New York City Serenade’. De orörda exemplaren stod prydligt kvar i hyllan, lite grand vid sidan av.

Vissa tycker kanske att det här är en sorglig historia, och visst, men för mig är den framför allt vacker. Jag såg de där dubletterna som ett hälsotecken. De betydde något för honom. Allt behöver inte besannas, eller levas. Saker kan fylla en funktion ändå, ge tillvaron mening. Det är nog värre om man aldrig tillåter sig att känna för något alls. Har du dina drömmar kvar? Är det även dags att odla nya?