Vad är viktigt?

Jag började redan som ung tänka på det här med att leva. Jag förstod inte konceptet att dö, hur skulle man kunna göra det, men jag insåg tidigt att det bara skulle bli en chans att göra något av livet. Som följd har jag rätt ofta lyckats få saker jag anser viktiga gjorda. Frågan är bara: Vad är viktigt?

I lördags anordnade jag en stor pingisreunionfest i Stockholm. Folk åkte från hela Sverige för att återse sina gamla bordtennisantagonister och kompisar som de mött vid borden för 25 år sedan.

Det är inte första gången jag ordnar fest. Jag njuter av att samla ihop vänner från förr. Det som slår mig varje gång, och i lördags blev inget undantag, är hur alla trivs i gemenskapen, och hur fint man tycker det är att någon tar tag i det. Det fascinerande är att inte fler av oss gör det. Vad beror det på?

Det är som att medvetenheten om att tiden är utmätt aldrig riktigt får fäste hos vissa. Den sortens medvetenhet som frigör tid till det som verkligen betyder något och låter annat hamna längre ned.

Ju äldre du blir, desto mindre vill du längta dig bort, eller hur? Du har inte tid med meningslösa möten längre, med nonsensprat och trista tillställningar. Insatsen blir allt högre och det är det fina med ökad livserfarenhet. I lördags, på balkongen med utsikt över hela Stockholm – i nostalgiska samtal mixade med pingismatcher och hjärtliga gapskratt – stod ingen och önskade sig någon annanstans. Alla förstod att det var en unik afton. Vi deltog för att gammal vänskap faktiskt är viktigare än man tror.

Vad är viktigt för dig? Alltså inte bara just nu, utan i livet. Det är svaren på den sortens spörsmål som formulerar en livsfilosofi. Om du ofta tackar ja/nej till saker som du sedan ångrar, ta frågorna till hjälp.

Är du Hugo Rask?

I Lena Anderssons prisade bok Egenmäktigt förfarande vaknar huvudpersonen Ester Nilsson upp hemma hos Hugo Rask. Han har redan gått, när hon får syn på en tidningshög av flera år gamla exemplar av artiklar och essäer som han inte orkat läsa just ännu, men som han sparat till senare.

- En dag skulle han få kraft att orka det han nu inte förmådde. Han sköt upp saker och drömde om tillståndet då allt skulle vara annorlunda.

När Ester funderat vidare på vad den där tidningshögen av uppskjuten läsning stod för, tänker hon:

- Livet bestod bara av eviga små nu då man inte orkade göra det man ville göra. Det fanns inget senare, ty även senare skulle bli ett nu utan ork.

Visst är det fint med böcker som är så vackert utmejslade, så välformulerade och insiktsfulla att läsaren lämnar ifrån sig dem som en något klokare människa. Så kände jag med den här.

Det finns inget enklare än att skjuta upp. Vem som helst kan bordlägga ett ärende. Till slut blir man som den där dyngbaggen jag sett i naturfilmer, som rullar sin stora boll av gammal dynga framför sig.

Vi har väl alla lite av Hugo Rask i oss. Det är en optimistisk tanke, men risken finns att högen av allt som vi skjuter upp – liksom för dyngbaggen – även skymmer sikten framåt. Det kanske är dags att rannsaka dig själv: Nu eller aldrig. Om inte nu – när? Det riktiga livet, det du väntar på, sker just nu.

Innanförskap

En helg i maj för nio år sedan hämtades jag oväntat upp av mina vänner. Alla var klädda som Men in Black. Svensexan började med att jag ifördes kvinnokläder och därefter bar resan av mot London.

I rulltrapporna på Heathrow såg så två ungdomar mig åka i motsatt riktning. De pekade åt mig, ropade ”fuckin’ faggot” och hånskrattade medan de åkte vidare. Trots att jag var bar läppstift, löshår och kort kjol som en följd av en svensexa och inte som ett sätt att visa en sexuell läggning, blev jag illa berörd. Det var andra gången jag upplevde hur det är att bli trakasserad för sitt utseende.

Den första gången var några år tidigare när jag besökte en flickvän som bodde i Avesta. På kvällen hade vi gått till den lokala krogen. Ett gäng grabbar kom då fram till henne och frågade var hon hade fått den där fjollan ifrån. De syftade på den scarf jag hade runt halsen. I Avesta såg vissa ned på det. Det märkligaste med den händelsen var att jag inte ägde någon scarf. De såg något som inte fanns.

Vid båda tillfällena handlade det om människor som utifrån mitt yttre bestämde sig för att tycka illa om mig. Ingen ville komma fram och ta reda på vem jag var, jag var utfryst och bespottad redan från start. Jag tänker på hur många som upplevt samma saker, men inte bara två gånger, utan hela tiden.

Ett sätt att förstå andras situation är att själv hamna där. Jag tog för givet att vara en accepterad del av en grupp tills det där skedde, då förstod jag bättre vad fördomar gör med en. Låt oss arbeta för ett innanförskap. En uppförandekod: Hos oss dömer vi inte hunden efter håren, för vi vet hur det känns.

CTRL + ALT + DELETE

Jag satt häromdagen och laddade upp någonting på datorn, när allting bara hängde sig. När datorn låser sig, vet vi alla att det finns en sista utväg. Tryck ned tre särskilda tangenter samtidigt och du gör en omstart. Det är inte alltid helt optimalt, men vi inser till slut att vi behöver göra något åt saken.

Vi borde tänka så i livet. Många sitter bara och väntar på att saker ska bli bättre. Det är samma sorts önsketänkande som när du tittar på ett datorprogram som sedan länge fastnat vid 98 % uppladdning. Du vet att det inte räcker med 98 %, det fungerar inte, det krävs 100 %, du vet det och alla vet det.

Ska du nå bättre resultat får du ibland acceptera att du behöver börja om från början. Antingen med samma program, och riskera att liknande sker igen, eller med ett nytt program som du inte känner till lika väl men som kan ta dig hela vägen fram. Det hjälper inte att sitta och stirra på datorskärmen.

Att göra en omstart innebär risken att förlora något viktigt, men också en möjlighet att vinna något annat och möjligtvis ännu viktigare. När något inte fungerar krävs en annan riktning än tidigare.

Att göra en ctrl-alt-delete kan alltså ses som en metafor för livet. Inte bara datorn behöver startas om ibland, ditt liv också. Den sortens omstart kan bli liten eller stor, vara önskad eller påtvingad, men den skapar samma chans i livet som datorn ger. En möjlighet att bygga något nytt, och göra saker bättre.

Ingen klarar sig helt oskadd i det här livet. Saker sker, men det behöver inte vara fel. Att få omplantera dig själv i en mylla av annan, bördigare jord, kan vara just vad din inre planta törstat efter.