Akut insats för lastbilsindustrin

Ett måleri i Norrland eldhärjades för några veckor sedan och det tvingar en stor lastbilsproducent att styra om målning till andra leverantörer.  AQ Segerström i Eskilstuna tar en del av det arbetet, men de saknar blästringsmöjligheter. CH Industry har därför hux flux fått en hel del av det flödet och nu drunknar vi formligen i pressade och svetsade artiklar som skall blästras. Vi har pallar högt som lågt och försöker febrilt lasta ut lika mycket på eftermiddagen, som kommer in på morgonen. Vi kör skiftgång och övertid med minst fyra man, som bara lyfter gods in och ut ur vår ny-servade bläster. Killarna hanterar minst 750 detaljer per dag, med en genomsnittlig vikt på ca 15 kg/st, så det blir några ton per arbetsdag. Jag lovar att de här killarna somnar sött när de väl får chansen…

Hur många finesser finns det på ett järnspett?

På CH monterar vi dörrar! Hur svårt kan det va? Ett par bockade dörr-sidor, ljudplåt, isolering, låsbalk, låshållare, karm, tröskel, brevlåda, gångjärn och mycket mer skall sättas ihop med skruvar, nit och lim för att sedan packas elegant och levereras i prydliga travar till Svenska Skydd. Jag var med en dag från start och inser att jag underskattat arbetsinsatsen å det grövsta.

Monteringsarbetet tar mycket tid i början och det är otroligt vad små detaljer och misstag kostar när man är nybörjare. Saknas det en ingående komponent blir det naturligtvis tvärstopp och måste någon del justeras tappar man tempo och blir irriterad. I den allmänna nybörjarförvirringen hamnar spill och för-monterade delar på golvet kring monteringsplatsen och man snubblar runt och får gå omvägar. Limmet kladdar, svetten lackar och den där jäkla isoleringen kliar överallt. Dessutom är lyftmomenten inte att leka med!

Vi har mycket att lära oss och en hel del att få ordning på innan vi har en arbetsplats som funkar, men nu är vi i alla fall på väg och det är en rolig process att bygga upp något nytt. Jag hoppas på en brant utvecklingskurva och tålmodiga montörer…

Bra kämpat så långt!

Bor det en liten strukturfascist i oss alla?

I fredags fortsatte vi på CH att förverkliga en av förra årets målsättningar; att skapa ordning och reda på varje arbetsplats. Det går helt klart framåt och det är både enkelt och roligt att jobba med sin egen arbetsplats, i synnerhet om man inte delar den med så många andra. Vi inventerar, slänger, kompletterar, märker upp och ställer till rätta. Det tar lite tid, men förhoppningsvis spar vi tid framöver och så slipper vi den där irritationen som uppstår när man inte hittar det man letar efter. Ännu viktigare blir det här förstås på arbetsplatser där man är många som använder samma verktyg.

Ordning och reda är ett slitet begrepp, som ofta begränsas till bara städning, men betyder mycket mer än så.  En ordnad arbetsplats vårdar man, den är enkel att städa och lätt att trivas på. Vi skall fortsätta viga fredags-tid på förbättringsarbete och samtidigt vårda det vi bygger upp. Återkommer med lite före- och efter bilder på kommande 5S-insatser. Utmaningar saknas inte…

Jösses…

Som på räls!

Det är vinter och det senaste dygnen har snön fallit blöt och tung. Jag vill åka skidor, men det är nästan mera regn än snö i luften och då är det inget kul. Jag har inget vasalopp som hägrar och inget annat högre träningsmål heller och då kan man ju tillåta sig att tycka att träning skall vara roligt. Men abstinensen sliter och drar i kroppen och gårdagens sjöblöta löprunda hade bara tillfälligt stillat oron. SMHI lovar kallgrader till kvällen och då skulle det ju kanske gå att köra lite ändå? Ja, va f-n!

Det är -1° när jag sätter mig i bilen, medan familjen myser i soffan efter söndagsmiddagen.  Mina blå-vallade skidor ligger som vanligt i tak-boxen och det får bära eller brista. 20 min senare har temperaturen fallit till -4°, vinden har mojnat och ett stilla snöfall ramar in Hällbybrunns IP. Eldsjälarna som spårar jobbar för fullt och jag är först ut efter skotern. Den kör snabbt undan och det blir tyst i skogen. El-ljuset gnistrar i snön och jag stakar ut på första varvet med ett leende stort som hela ansiktet. Precis så här skall det vara! Ibland har man verkligen tur!

Tänk om livet vore så enkelt som att bara stå i ett par perfekta spår och åka med? En och annan uppförsbacke kan man väl stå ut med, särskilt om det är nerför ibland? Men nä, det skulle nog bli trist i längden. Man behöver surhål, bakhalt och motvind också, för att uppskatta de mest fantastiska ögonblicken, när allt går som på räls.