Vad pengar inte kan köpa
Den var het och klibbig, sommaren år 1999 i Peking.
Jag var 23 år och hade på något outgrundligt vis på egen hand, via sponsorer och pengar jag sparat undan, fått ihop tillräckliga medel för att ensam kunna åka till Kina på träningsläger en hel sommar.
Ungefär halvvägs in kom ett bordtennislandslag på besök i träningslokalen. De skulle vara där i ett par veckor som förberedelse för kommande säsong. Två tränare, en tolk, en massör och åtta spelare.
De följande fjorton dagarna tränade vi ihop, mot olika former av kinesiskt motstånd. Det mest uppseendeväckande var att dessa landslagsspelare inte tog i mer än de gjorde. De hade allt; egna coacher, bodde på lyxhotell mm. Ändå, det enda jag såg var idrottsmän som valde att gå på halvfart. När tränarna tittade bort blev det genast mer lek än allvar. De såg lite på det som en betald semester.
F. Scott Fitzgerald skrev en gång: ”Jag klandrar aldrig dem som misslyckas – det finns alltför många komplicerade situationer i livet – men jag är fullständigt obarmhärtig mot dem som inte bjuder till.”
Jag umgicks allt mindre med dem. Jag har alltid haft svårt för människor som slösar bort sin talang.
Ibland är det väl så, att när man får det för lätt, så förloras något annat, nämligen kämpaglöden. Snart ett nytt träningsläger som andra betalar för. Bollkänsla fanns, men Fitzgerald hade rätt. Det gäller att bjuda till. Gör du bara det, så är det ingen fara om du inte når ända fram just nu, för du visar att du har något som är viktigare än begåvning och pengar, och det är fighting spirit. Har du det? Visa mig.